”Vi är möjliggörare för vänskap”
Elin och Tim har samma energi, fnitter och skratt. Här i hammocken på sin dagliga verksamhet. Foto: Privat
Hur möjliggör man för vuxna personer med omfattande funktionsnedsättningar att skapa och upprätthålla relationer? Vad är viktigt att tänka på? På den dagliga verksamheten Verksam i Göteborg försöker personalen underlätta och möjliggöra relationer mellan deltagarna. Något som kräver lyhördhet, problemlösningsförmåga och tid.
Det är fredag på Verksam. I köket ska vännerna Tim och Elin baka, i rummet tvärsöver korridoren äter vännerna Johan och Ahmed lunch. Banden till varandra har de knutit här på Verksam, och hade över huvud taget inte varit möjliga utan understöd från mycket lyhörd personal.
Tim och Elin
Tim och Elin, som båda har tydliga ja- och nejsignaler, lärde känna varandra för snart ett år sedan när Tim började här på Verksam. De tog själva initiativet till samspel när Elin en dag började fnittra åt något Tim gjorde.
– När vi upptäckte att de uppskattade varandras sällskap försökte vi stötta det, samtidigt som vi var uppmärksamma på att båda ville, säger Regina Grennes, som arbetat på Verksam ”så länge hon kan minnas”.
Kollegan Linda Jonsson nickar:
– Det är viktigt att tänka på att inhämta bådas samtycke. Om en visar att den vill, vill den andra också? Regina Grennes fortsätter:
– Samtidigt får man inte vara rädd för att testa, våga prova, samtidigt som man är lyhörd för ett nej, och i så fall backa.
Tims jag-vill-vara-med-Elin-tecken är att forma ett hjärta med händerna. Foto: Anna Pella
Med hjälp av Tims jag-vill-vara-med-Elin-tecken (ett hjärta som han formar med händerna), Elins nickning (eller skakning när hon inte vill) samt smarta datorer med ögonstyrning och pekskärm, kan de förmedla att de vill umgås. Personalen tolkar och förstärker kommunikationen när det behövs.
– Det är upp till oss att hjälpa till att förmedla kontakt. Vi blir en förlängd arm, vi läser av och möjliggör, säger Regina Grennes.
Ahmed och Johan har samma humor, de skrattar ofta när något tokigt händer, berättar deras kontaktpersoner Marie Näslund och Therés Gustafsson. Foto: Anna Pella
Johan och Ahmed
För Johan och Ahmed är kommunikationen mer subtil. De har känt varandra i sex år. De delar rum på Verksam och blev först ”ihopparade” för att de båda vill ha det lugnt omkring sig.
– Johan gillar inte när de blir för stimmigt, han behöver lugn och ro och mycket förberedelse, berättar Therés Gustafsson, som är Johans kontaktperson.
Varken Johan eller Ahmed har en tydlig jasignal men via ansiktsmimik och kroppsspråk vet personalen att de trivs i varandras sällskap. Dessutom märker de av den oro som uppstår i rummet hos den ene när den andre är borta, berättar Ahmeds kontaktperson Marie Näslund och vänder sig till honom:
– Du brukar få en undrande blick, i morse när Johan var i ett annat rum var det jättetydligt att du undrade var Johan tagit vägen.
Det är svårt att konkret beskriva för andra hur de vet vad Johan och Ahmed vill.
– Jag har lärt mig att våga vara tyst och inte prata så mycket, det kan förstöra ögonblicken av samspel. Att inte klampa in kommer nog med åldern, skrattar Marie.
Fingertoppskänslan
Förmågan att läsa av en person med stora kommunikationssvårigheter är något som växer fram och tar tid att öva upp, säger Therés.
. I korridoren sker spontana möten. Linda Jonsson hjälper Tim att stanna till så att han hinner uppfatta att Natalie söker kontakt. Foto: Anna Pella
– När jag började jobba med den här målgruppen hade jag kanske inte den fingertoppskänsla jag har idag, men jag hade en vilja att försöka lära känna och förstå personen jag jobbade med.
Hon tror att det är hennes nyfikenhet och önskan om att lösa en liten bit av koden som lett fram till det hon kan idag. Innan hon började jobba här på Verksam arbetade hon först på ett korttidsboende och därefter på ett boende för barn och unga med omfattande funktionsnedsättning.
– På boendet fick jag följa samma barn och ungdomar över lång tid och det var där mina färdigheter växte fram. Det räcker inte att följa instruktioner i en pärm om den man ska ta hand om, det behövs kontinuitet, säger Therés och Marie nickar:
– Ja, vi har känt Johan och Ahmad många år nu och att vi dessutom känner deras föräldrar och även varandra väl är också en stor fördel.
”Vi är ju flockdjur”
Elins mamma Kristina Andersson kan inte nog höja personalens betydelse för att hennes vuxna dotter får möjlighet att skapa egna relationer.
Det är viktigt att man kan sitta bredvid varandra när man åker kollektivt, går på konsert eller teater tillsammans. Tim och Elins boendepersonal får ofta använda sin problemlösningsförmåga. Foto: Privat.
– Det är personalens förtjänst, de är helt fantastiska, tro mig, jag har sett motsatsen. Här på Verksam finns det lilla extra och Elin får möjlighet att skapa egna relationer, utan min inblandning. Det märks att Elin uppskattar det.
Egentligen är det ju självklart, säger hon sen. Hur hade hon själv mått utan sociala relationer och sammanhang där man träffar andra? ”Vi är ju flockdjur”
Hon känner ingen oro för att Elin ska bli socialt isolerad, men däremot är samhället inte anpassat för att två personer i rullstol ska kunna umgås och göra saker tillsammans.
– Ingen verkar ha tänkt på att två personer i rullstol kanske vill göra något tillsammans och det är ofta svårt att umgås utanför sitt hem eller sin dagliga verksamhet. Det är långt ifrån säkert att man kan sitta bredvid varandra när man åker kollektivt, går på konsert eller teater tillsammans. Samhället är inte anpassat för det.
Andra hinder
Personalen på Verksam känner igen att det paradoxalt nog kan uppstå fysiska hinder när en person använder rullstol, som försvårar möjligheten till samspel och interaktion. Ett sätt de har löst problemet är de är extra noggranna med att skapa andra sätt att mötas.
Elin och Tim träffas ibland på fritiden tack vare engagerad boendepersonal. I badet är det enkelt att komma nära. Foto: Privat
– Rullstolar kan göra det besvärligt att komma nära varandra. I badet är det lättare, eller i bollhavet, musikbädden och hammocken, säger Linda Jonsson.
Hon berättar även att några i personalen på Verksam även arbetar på Tims boende och att det därför är förhållandevis ”enkelt” för dem att hjälpa Tim och Elin att ses på fritiden. De har både varit och badat, gått på bio och fikat.
Etiska aspekter och tid
Även om tillgängligheten på Verksam är väl genomtänkt är det uppenbart att det krävs ett extra engagemang hos personalen för att få till möten mellan deltagarna. I personalgruppen förs många samtal om etiska dilemman, något som enhetschef Ulrika van den Berg tycker är särskilt viktigt när man arbetar med personer som inte själva kan berätta utförligt om sina behov och hur de vill ha det. Dessutom är personaltätheten avgörande.
– För att kunna vara lyhörd och utveckla fingertoppskänsla att kunna läsa av små signaler behöver man arbeta med en och samma person så mycket som möjligt, och ges tid till det. Relationer till gode män och andra som känner personerna väl är också jätteviktigt.
Behovet av att få stöd i sociala relationer behöver även nämnas i beslut om insatser, för att tid att möjliggöra det ska beviljas. Kontinuiteten är en annan avgörande faktor.
– Det märks att personalen trivs och stannar länge här hos oss. Vi är också noga när vi introducerar ny personal, de får gå bredvid länge så att de växer in i vårt sätt att arbeta. Förmågan att se hela personen är avgörande för att kunna göra det lilla extra. På så sätt kan man gemensamt ana slutmålet och försöka lösa alla hinder på vägen.
Text: Anna Pella
Enhetschef Ulrika van den Berg och Elins mamma Kristina Andersson är överens om att daglig verksamhet är en viktig plats för att skapa sociala relationer och ha ett sammanhang. Foto: Anna Pella
