Anhöriga till HBTQIA-personer kan behöva stöd

Emil Åkerö har skrivit boken ”Till dig som ser på – en handbok för dig som är anhörig till en HBTQ-person”. Foto: Kristoffer Hellman

Under Anhörigriksdagen 2021 presenterade mångsysslaren Emil Åkerö sin bok "Till dig som ser på – en handbok för dig som är anhörig till en HBTQ-person" (Tallberg förlag, 2020). De olika kapitlen bjuder på allt från teoretiska modeller till praktiska tips och riktar sig så väl till privatpersoner som yrkesverksamma.

Tanken med boken är att den ska fungera som ett smörgåsbord där anhöriga till HBTQ-personer, oberoende av var de befinner sig i anhörigprocessen, ska kunna plocka ihop den tallrik som passar dem bäst. Även yrkesverksamma kan ha nytta av att ta del av bokens förklaringsmodeller, intervjuer med föräldrar till HBTQIA-personer och praktiska övningar, menade Åkerö.

I sin bok har Åkerö för enkelhets skull använt HBTQ i stället för HBTQ+ eller HBTQIA. HBTQIA står för homosexuella, bisexuella, transsexuella, queera, intergender och asexuella.

– Man lägger till nya bokstäver i HBTQIA hela tiden. Jag tror ju mer på att man behöver prata om HBTQ på ett annat sätt, att det handlar om att bryta normer och att det behövs ett begrepp för det snarare än en akronym, poängterade Åkerö.

Så länge heterosexualiteten utgör utgångspunkten blir allt annat normbrytande och det är normbrytandet som skapar oro och ångest, enligt Åkerö. Det är känt att unga HBTQIA-personer löper större risk än sina heterosexuella jämnåriga att drabbas av ohälsa. Det gäller både fysisk ohälsa, exempelvis övervikt och sömnproblem, och psykisk ohälsa som ångest, depressivitet och självmordsbenägenhet. Men det är inte att man är HBTQIA i sig som är orsaken till det dåliga måendet utan det beror väldigt mycket på den nära omgivningens reaktioner och synpunkter, framhöll Åkerö.

Rädsla för hot och våld

Störst risk att drabbas av ohälsa löper de barn och unga som inte vågar var öppna med sin läggning, förklarade han vidare. På grund av rädsla för att bli avvisade, utsatta för hot eller våld i sin närmiljö. Men även i mer tillåtande familjer spelar de anhörigas reaktioner en central roll. För även om man vill, som Åkerö beskrev det, vara en färgglad ballong som lyfter sitt barn och håller det på fötter, behöver det inte alls vara enkelt att som förälder känslomässigt hantera att ens barn kommit ut.

– Vi har en diskurs eller bild i vårt samhälle som säger att när ens barn kommer ut är det något man ska vara accepterande inför, man ska inte ha några svåra känslor eller tycka att det är jobbigt och gärna leda en prideparad till ICA dagen efter, sa Åkerö och fortsatte:

– Men den här föreställningen kan bli kvävande om man faktiskt tycker att det är jobbigt på olika sätt. Man kan vara orolig för sitt barn, för hur det ska må och klara sig i livet. Det är känslor som riskerar att i värsta fall leda till en kris och som behöver bearbetas.

Åkerö lyfte bland annat fram den så kallade Kübler-Ross-modellen som ett sätt att närma sig och förstå den process som anhöriga till HBTQIA-personer genomgår.

Psykiatern Lisbet Kübler-Ross skapade modellen 1969 för att beskriva fem känslomässiga stadier som en person genomgår efter ett dödsbesked. Modellens användningsområde har sedan växt och inbegriper idag många slags personliga kriser som skilsmässa eller arbetslöshet och även kollektiva kriser som den globala klimatkrisen.

Först förnekelse

Modellens första fas består av förnekelse, att medvetet eller omedvetet vägra acceptera att ens verklighet förändrats radikalt. Förnekelse utgör en försvarsmekanism som ofta är snabbt övergående men en del människor fastnar i detta skede.

Den andra fasen är vrede. Känslan av förlamande chock byts nu mot ilska. Vreden kan ta sig olika uttryck.

– Man kan vara arg på sig själv eller andra eller på samhället. Man blir arg för att personen som kommit ut inte sagt något tidigare eller att man inte insett det själv. Man blir kanske arg inför vad som kommer att hända nu, hur kommer det att påverka personen i fråga, på vilket sätt kommer det här barnet eller ungdomen att mötas?

När ilskan ebbat ut inträder, enligt Kübler-Ross, ett stadie av förhandling där individen försöker köpslå med någon form av högre makt för att vrida klockan tillbaka eller åtminstone dra ut på det oundvikliga och få en respit i utbyte mot att man lovar att bli en bättre människa. Till exempel genom en förändrad livsstil, ideellt arbete eller politiskt engagemang.

När sedan insikten drabbar individen att det inte går att påverka situationen nämnvärt inträder den fjärde fasen av sorg och depression.

– Det kan vara riktigt tungsinta känslor som måste bearbetas, berättade Åkerö.

Kübler-Ross betonar vikten av denna fas eftersom det behövs tid för att sörja. Anhöriga och vänner till döende rekommenderas därför inte att försöka muntra upp personen i fråga. Det är naturligt att känna sorg, ånger, rädsla och osäkerhet när man går igenom detta skede. Det är också vanligt att personen gör tillfälliga utflykter tillbaka till de tidigare stadierna av ilska och förhandling.

– Det här är en process som går fram och tillbaka, det är inte som att åka från station till station, betonade Åkerö.

Hur länge den sörjande fasen pågår är högst individuell och beror på individens förutsättningar och i vilken situation individen befinner sig. Sorgeprocessen kan sedan mynna ut i den sista fasen, ett stadie av acceptans där man förlikar sig med den rådande verkligheten.

Praktiska tips och övningar

Förutom teoretiska förklaringsmodeller tipsar Åkerös bok även om praktiska övningar som kan hjälpa anhöriga till HBTQIA-personer att arbeta med sina upplevelser och därigenom komma vidare mot stadiet av acceptans. Boken är rikligt illustrerad och Åkerö framhöll flera gånger vikten av att konkretisera upplevelsen som anhörig genom så väl ord som bild.

Orosmolnet är till exempel en övning som ingår med tillhörande illustration. Tanken är att skriva ner allt man oroar sig för inuti molnet så man har det samlat och kan skaffa sig en överblick. Sedan kan man börja sortera det som landat i molnet.

– Är detta något jag kan göra något åt eller ligger det utanför min kontroll? Vad kan jag göra med de här känslorna, kan jag ta itu med dem själv eller behöver jag hjälp med att bearbeta dem? sa Åkerö och fortsatte:

– Om vi kan göra oron till något konkret som går att ta på - om vi kan lista vad det är vi känner - kan vi också se vilka saker vi kan släppa. Bara att få ner antalet punkter på listan som behöver tas itu med eller bearbetas är väldigt skönt.

Orosmolnet kompletteras med övningen Glädjeballongen där det i stället handlar om att fylla en hjärtformad ballong med saker som får en att må bra och håller en uppe. Att identifiera dessa friskhetsfaktorer och sedan fokusera på dem kan fungera som en hjälp mot oroskänslorna, förklarade Åkerö.

Föräldraintervjuer

Ett kapitel i boken består av intervjuer med föräldrar vars barn kommit ut. Tanken är att även deras berättelser, om vad de gick igenom och hur de hanterade situationen, ska kunna ge läsaren stöd och vägledning.

Åkerö tipsade dessutom om Studiefrämjandets kursplan "Till dig som ser på" som han varit med och tagit fram. Den riktar sig till anhöriga till HBTQIA-personer som vill dela sina erfarenheter i grupp.

– För anhöriga som är förvirrade och har behov av att prata kan det vara ett stöd att få prata med andra anhöriga som befinner sig i en liknande situation och arbeta med situationen tillsammans.

Konsten att ge råd

Åkerö tog också upp frågan om att ge råd. Det sker oftast med de godaste av intentioner men kan slå helt fel. Åkerös grundprincip visade sig vara att alla, även yrkesverksamma, alltid bör fråga om lov innan man ger ett råd och hänvisade till MI (Motivational Interviewing) där man ber om tillåtelse att få ge råd.

– Man kan betrakta ett råd som en present eller ett erbjudande som man kan ta emot eller tackar nej till. Som förälder får man då acceptera att barnet kanske inte vill ha ens råd.

Åkerö lyfte även fram att man inte ska ta för givet hur en HBTQIA-person vill bli bemött.

– Är man till exempel förälder till en transperson - ta då reda på om barnet vill att du ska försvara det inför andra eller inte. Om folk till exempel använder fel pronomen, hur vill barnet då att du ska agera? Där får man faktiskt fråga sig fram, vad vill du, vad är du bekväm med? slog Åkerö fast.

Text: Erik Skogh
Publicerad 2022-02-10