Risken för ensamhet bland äldre anhöriga ökar vid långvarigt stöd och vård av närstående

Sarah Åkerman. Foto: Foto Airaksinen

Äldre som gett stöd och vård till en närstående under längre tid riskerar ökad ensamhet. Det visar en nyligen publicerad studie från Åbo Akademi och Umeå Universitet.

I studien “Risk factors for loneliness among older informal caregivers in regions of Finland and Sweden: a longitudinal study¹”, har forskarna Sarah Åkerman, Fredrik Snellman, Birgitta Olofsson, Fredrica Nyqvist och Mikael Nygård vid Åbo Akademi och Umeå Universitet följt fyra grupper av äldre i åldrarna 66 till 91 år i Västerbotten i Sverige och i västra Finland mellan åren 2016 och 2021. De olika grupperna var anhöriga som vårdat och gett stöd till en närstående länge, nya anhöriga, tidigare anhöriga till en närstående samt en kontrollgrupp av äldre som inte var anhöriga.

– Ensamheten ökade bland alla grupperna. Av de fyra grupperna anhöriga som vi följt var det tydligt att den grupp som löpte störst risk att utveckla ensamhet var de äldre som varit anhöriga under en längre tid. Där såg vi ett tydligt samband, även när hänsyn tagits till faktorer som hälsa, ekonomi och social situation.   

Forskningen bygger på longitudinella uppgifter från databanken GERDA, där forskarna följt ett antal äldre personer mellan år 2016 och 2021. 

– Den här studien var väldigt spännande då vi tack vare GERDA-basen kunde följa samma personer över en längre tid, slår Sarah Åkerman fast.

Hon är socionom och har även jobbat inom äldreomsorgen, bland annat i hemtjänsten och på demensboende i Finland.

– Jag har sett i praktiken hur anhöriga ofta får ta ett stort ansvar för vården av sina närstående, men också lever med en fortsatt oro även efter att en partner eller annan närstående flyttat till ett äldreboende, säger hon.

– I två tidigare studier belyste vi hur äldre anhöriga samt deras vårdtagare får vardagen att fungera och hur de tänker när det gäller vård och omsorg för sina närstående^2,3. Det som var gemensamt för äldre anhöriga som levde med en partner, var önskan att få fortsätta livet tillsammans så länge som möjligt. Men i takt med ett ökat omsorgsbehov upplevdes det gemensamma livet mer och mer hotat, andra alternativ kunde upplevas otrygga av olika anledningar.

Sarah Åkerman pekar även på att tidigare studier visat att det finns många äldre och anhöriga som önskar mer vård och omsorg av offentliga sektorn, men som inte får det eller tvingas vänta, trots en ohållbar situation.

Högre risk för ensamhet i Finland

Den nya studien om ensamhet visade även en högre risk för ensamhet för anhöriga som bodde i Finland i jämförelse med Sverige. Förklaringarna där anser Sarah Åkerman är att systemen vad gäller offentliga stödformer skiljer sig åt mellan länderna.

– I Finland finns ett mer standardiserat anhörigstöd, bland annat med ett månatligt arvode, rätt till avlastning, hälsoundersökning, olycksfallsförsäkring och utbildning för uppgiften som anhörigstödjare vid behov. Problemet är att absolut inte alla som ansöker får det beviljat, påpekade hon.

Och trots anhörigstödet kan uppgiften att ge stöd och vård till en närstående vara så krävande att risken för ensamhet kan öka.

Sarah Åkerman anser att det finns en viss godtycklighet i systemet, att det ofta krävs att äldre själva är aktiva i processen att söka och få insatser, och att det finns en risk att stöd och vård från anhöriga ersätter annan typ av vård- och omsorg. Hon slår även fast att respektive länders system har både för- och nackdelar.

I stort ökade ensamheten för alla fyra grupperna, men för de äldre som nyligen blivit anhöriga var det inte lika tydligt.

– En möjlig förklaring kan vara att det till en början är andra känslor som finns på ytan. Det kan vara väldigt mycket praktiskt att ordna med så ensamhet är inte den tydligaste känslan. Ofta är man också omgiven av andra när en kris eller större förändring sker, men över en längre tid kan stödet från omgivningen ebba ut, och risken för ensamhet ökar.

Sarah Åkerman lyfte även fram att det kan finnas en viss motvillighet hos anhöriga att visa att man har behov av stöd till en början när livet förändrats på grund av en närståendes vård- och stödbehov.

– Man ska inte glömma att det kan vara stigmatiserande när kanske ett rikt socialt liv kraftigt förändras om ens närstående blir sjuk. Handlar det om minnessjukdomar kan det vara extra svårt i sociala sammanhang, vilket kan leda till att anhöriga stänger dörren till stöd, hjälp och umgänge.

Tidigare anhöriga – en bortglömd grupp

En grupp anhöriga som allt för ofta glöms bort, menar Sarah Åkerman, är de som tidigare varit anhöriga.

– Det kan uppstå en stor tomhetskänsla när en närstående dött eller flyttat till ett äldreboende. Känslan av ensamhet kan öka än mer då. Här kunde samhället bli bättre på att sätta in stöd. Tyvärr visade vår studie att den här gruppens behov sällan tillgodoses, säger hon och ger ett exempel från västra Finland, som bidragit till minskad ensamhet för den gruppen.

– Där finns en verksamhet som heter ”Erfarenhetsmentorer för närståendevårdare”. Där ges före detta anhöriga möjlighet till att bli mentorer för nuvarande anhöriga, som stöder eller vårdar en närstående. I en tidigare studie⁴ har vi sett att den här verksamheten varit till ett stort stöd för den gruppen, tack vare att de får ingå i ett socialt sammanhang igen.

Hon pekar vidare på att ett viktigt stöd för anhöriga och även tidigare anhöriga är olika stödgrupper, både ideella och anhöriggrupper som exempelvis tredje sektorn eller kommunen anordnar.

Likaså kan grannar och den sociala strukturen vara avgörande för känslan av ensamhet hos anhöriga.

– Det viktigaste är att de inte lämnas ensamma, men tröskeln kan vara hög att be om hjälp och det är inte alltid så lätt för omgivningen heller att veta hur de ska hantera en situation där vård och omsorgsbehoven är stora. I våra intervjuer har vi sett att i vissa landsbygdsmiljöer finns det en tät och nära relation till grannar, speciellt om det är fråga om släktgårdar. Lika viktigt är det att det erbjuds ett professionellt stöd, där någon kan se situationen lite utifrån, exempelvis anhörigkonsulenter, minnesutredare eller boendesamordnare eller någon från tredje sektorn.

Åkermans forskning visar att många av den äldre generationens anhöriga drar sig för att söka stöttande insatser eller ta strid för att få stöd och hjälp beviljat^2,3,5.

– Erfarenheten från Finland är att den äldre generationen inte ber om något i onödan. När de sökt och fått ett nej, eller om någon insats tas bort, till exempel lediga dagar, får det stora konsekvenser eftersom orken verkligen tryter och de skulle behöva det där stödet. För anhöriga kan det ofta leda till försämrad hälsa, vilket även blir kännbart för den närstående, säger Sarah Åkerman.

Avlastning och bra vård och omsorg avgörande

En av de viktigaste faktorerna för att avlasta anhöriga som framkom i tidigare intervjustudier^2,3,6 var tryggheten att de närstående hade det bra, exempelvis på ett boende eller dagverksamhet. Men också att avlastningen fungerar så att anhöriga kan få koppla av och delta i sociala aktiviteter utanför hemmet. 

– Återigen handlar det om att få fortsätta vara delaktiga i sociala sammanhang. Av intervjuerna framkom också många bra alternativ som erbjudits anhöriga; anhörigdagar, läger och stödgrupper.

Sarah Åkerman pekade på att både Sverige och Finland erbjuder visst stöd till anhöriga, men att de äldre anhöriga ändå i stort lämnas rätt ensamma.

– Det går inte att se anhörigstödet separat från samhällets vård, stöd och omsorg. Anhörigskapet påverkas i allra högsta grad av hur övrig äldreomsorg fungerar. 

Text: Agneta Berghamre Heins
Foto: Foto Airaksinen
Publicerad 2025-07-04